Jag tror jag var runt 12 när jag sa att jag ville flytta hemifrån första gången. Sedan dess hade jag -Få flytta hemifrån och -Lägenhet längst upp på önskelistan varje år, både till födelsedag och till jul. "Du får vänta tills du är gammal nog, man får inte flytta hemifrån när man är 12", sa mamma. Så jag väntade tills jag var 16 och så frågade jag igen. "Du får vänta tills du blir myndig", sa mamma. Jag fyllde 18 och jag började packa väskorna. "Du kan väl i alla fall vänta tills du tagit studenten", sa mamma. Jag tror inte jag hann sjunga mer än "För jag har tagit studenten, för jag har" innan flyttlasset gick och jag flyttade hemifrån. Jo okej, jag hann sjunga klart och en hel del till, jag kom hemstapplandes med tjugo liter skumpa i kroppen klockan 9 på morgonen dagen därpå. Sedan tog det väl någon månad att hitta lägenhet. Sen var jag äntligen hemifrån, i en egen lägenhet. Jag bosatte mig innanför kanalens gränser i malmö och jag bodde där i tre år innan jag bestämde mig att det var dags för ombyte. Jag styrde kosan mot växjö där jag spenderade fyra, eller så var det kanske fem, år.
Jag åkte till mocambique och kom hem därifrån med en magister i bakfickan. För ett år och en månad sedan sa jag hejdå till växjö, vi ses aldrig igen, och flyttade hem till mina föräldrar i väntan på en flytt till london eller paris. Jag skulle ordna med startkapitel, men kapitalet svek mig - eller så svek jag mig själv - jag kräker hellre 8 timmar per dag än jobbar 8 timmar per dag måndag-fredag (nej, detta är ingen bulimi-confession). Det blev alltså varken london eller paris. Jag kom på att jag hade ett miljöintresse och började plugga miljövetenskap i malmö. Jag sökte lägenheter frenetiskt på alla företag och bolag som erbjöd det. I över ett år. Efter ett års sökande fick jag en visning. En. Och den fick jag för en månad sedan, och den ville jag inte ha. Jag har nu bott hemma hos mina föräldrar i över ett år och de senaste månaderna har jag befunnit mig på bristningsgränsen där droppen som får bägaren att rinna över aldrig är mer än ett rum bort. Flyttar jag inte snart så kommer jag bli galen. Mer galen än vad jag redan är. Inte bara un poco loco alltså, muy muchos loco.
Är man student, singel och barnlös är det tydligen i princip omöjligt att få en lägenhet i dagens läge. Så jag säger fuck that, och fuck malmö - om malmö inte vill ha mig så vill inte jag ha malmö. Obesvarad kärlek är okej om det bara handlar om en liten crush, men ett one-way-relationship funkar inte i längden, well, om man nu inte har en självdestruktiv-fetisch det vill säga. Ja, jag ger upp hoppet om dig malmö. Jag ska nu gå och köpa mig ett par trisslotter och blir det ingen vinst där så ska jag ringa till ams och reda ut ett par saker. Starta eget kan man ju göra i vilken stad, land och världsdel som helst. Ja, just det ja. Jag ska starta eget. Det har jag kanske glömt att nämna. Businesspartner sökes, gärna med erfarenhet inom företagsekonomi.
Jag skulle avslutningsvis vilja utbringa ett fyrfaldigt fuck you till mkb, heimstaden, akelius, stena fastigheter och hsb. Arrividerci Malmö, so long suckers.